"Du förstår, detta är vårt land"
Sidor: 1
[0 kommentarer] | [Skriv en kommentar]
Antal sidor: 1
Det var den 29 mars 2002. Jag satt fastspänd i min stol i Austrian Airways plan redo för take-off från Ben Gurion efter en veckas besök i Israel. Arbete på Trudi Birgers barnklinik i södra Jerusalem och umgänge med vänner hade fyllt mig med upplevelser, som jag nu rekapitulerade i mitt inre.
Trots att jag varit på plats ett år tidigare, då läget också var spänt, tyckte jag att mycket hade förändrats på ett år. Människor och miljö var mera slitna nu, vanemönster hade brutits, tanken på säkerhet kramade musten ur det dagliga livet. Man och hustru åkte i skilda bilar, barnen skjutsades till skolan, man beställde hem varor, man gick inte på bio eller på kafé, undvek folksamlingar, handlade inte på Mahane Yehuda, ja, man var bokstavligt och bildligt på helspänn. På toppen av denna utsatthet lägrade sig omvärldens bedövande likgiltighet, oviljan att förstå och sympatisera med det judiska folket.
Terrorismen och bekämpningen av densamma kablades ut i media dygnet runt. Jag fick allt översatt och inspelat att ha med mig hem. Varje dag beskrevs hur man avslöjade bombfabriker, grep ”självmordsbombare” innan dådet hunnit utföras, desarmerade bomber som forslats i ”ambulanser med sjukt barn”, bomber som räckt till att spränga tusentals israeler i luften. Dessvärre skildrades också genomförda terrormord. Händelser, vilka i likhet med den preventiva krigföringen ej kom att skildras med en enda rad i svenska media.
Israeliska ledare och beteendevetare vädjade varje dag till sin befolkning att inte bryta de dagliga vanorna, att försöka leva som ”vanligt”. (Ja, vad innebär det, för ett land som levt under dödshot i över 50 år?) Stora mängder reservister hade inkallats, polisen arbetade med maximal lyhördhet och insats. Alla önskade sig lugn och ro inför firandet av Pesach.
Själv skulle jag få fira Pesach för första gången på ett traditionellt sätt i en stor familj i norra Tel Aviv. Jag var väl påläst och hade studerat Haggadah in i minsta detalj. Matzah, maror, haroset och karpas fick härmed en innebörd för mig. Vi trängdes ett trettiotal personer i den lilla lägenheten, men ingen tycktes störas av detta. Generationerna blandades, främmande blev bekanta, sång och tjatter avlöste varandra, folk kom och gick, ja, det var som jag alltid hade önskat mig - jag kände mig hemma.
Så bryts allt detta som en scenförändring i en psykedelisk film. Terrordådet, massakern i Netanya, kablades ut. Vi var åter i verkligheten. På den heligaste av dagar, första Sederaftonen, slår ondskan till igen. Sorg, maktlöshet och ilska blandades i en okontrollerbar röra. Vi höll om varandra, kramade varandras händer, lånade någons axel, satte barnen i våra knän. Ute grät till och med himlen och blixtar ljungade över oss som om naturen visste vad som hänt. Nu måste väl ändå omvärlden förstå, tänkte jag i min enfald. Ringde Sverige för att berätta. BBC och CNN bevakade omedelbart men helt tyst i SVT Aktuellt. På text-tv rubricerades händelsen som ”Olycka i Netanya”.
Plötsligt vaknar jag ur min tankeutflykt. Varför sitter vi så här länge på ”plattan” utan att lyfta med planet. Vi får information sent omsider att några ”formaliteter återstår”. Tiden går och oron sprider sig. Slutligen får vi veta att några ”mänskliga sköldar” hade landat med detta plan på eftermiddagen. Dessa ”fredsivrare” avvisades direkt och nu pågick förhandlingar, det vill säga obstruktion innan de behagade gå ombord. Stor diskussion uppstod på planet. Varför skulle vi vänta på dem? Ville vi förresten resa i samma plan? Vem garanterade säkerheten? Jag fann mig själv stående i gången agiterande för att vi samtliga skulle lämna planet, och fick god hjälp av likasinnade israeler på väg till Pesachfirande runtom i världen. Vi lyckades inte ena passagerarna trots hård ordväxling.
Efter tre timmar skjutsas så obstruktionselementen till planet. Vi ser hur polisen får knuffa somliga uppför lejdaren. Min puls stiger ånyo när de med överlägsna anletsdrag slår sig ner i Business Class! Några av oss, jag däribland, inleder ”diskussion” med dessa människor vars tankevärld är ljusår från vår. ”Vi ville bara besöka ert land”, försöker en yngling i 20-årsåldern. Bredvid mig står en ung israel som är på väg med sina två små söner. Han utbrister: ”Nå, varför var ni inte i Netanya i förrgår?” Det blir ett ögonblick av bedövande tystnad. Min själsfrände vänder sig om för att gå till sin plats. Det han då säger fryses och cementeras i mitt medvetande. Han säger lugnt: ”You know, it’s our country.”
Glädje, stolthet, insikt och självkänsla väller upp inom mig. Javisst, det är just detta vi vet, men inte ”dom andra”. Israel är faktiskt israelernas, judarnas land. Inte till låns, utan för evigt.
Jag möter den unge israelens okuvliga blick, går tillbaka till min plats, sjunker ner, sluter ögonen och njuter av meningen:
”You know, it´s our country!”
Sidor: 1Sven BuschLeg. tandläkare
Skriv en kommentar till artikeln
