Sextio år med konflikter
Sidor: 1
[0 kommentarer] | [Skriv en kommentar]
Antal sidor: 1
Publicerat i Sydsvenskan "Aktuella frågor" 28 april 2008
Den 15 maj firar Israel 60 år som stat. Sex decennier av demoniserande historierevisionism riktad mot den judiska statens existens har orsakat onödigt mänskligt lidande på båda sidor och underminerat förutsättningarna för en realistisk och genuin fred i Mellanöstern, skriver Daniel Krygier, vice ordförande För Israel och demokrati i Mellanöstern.
När Israel i år firar 60 år som återupprättad nation, finns det mycket som den judiska staten kan vara stolt över. Under sex korta decennier har Israel i skuggan av kontinuerliga existentiella hot mot landet åter blivit hem åt världens största judiska befolkning, inklusive hundratusentals judiska flyktingar från arabvärlden och Europa. Israel har utvecklats till en modern västerländsk demokrati och en högteknologisk ekonomi.
De formella fredsavtalen med Egypten och Jordanien till trots är den arabisk-israeliska konflikten dock långt ifrån avslutad. Trots att få konflikter i modern tid har bevakats med samma intensitet som denna, har sakanalyser oftast övergivits till förmån för en pretentiös politisk korrekthet som undanhållit eller förvrängt vitala fakta.
Motstridiga versioner av historiska händelseförlopp har existerat i varje konflikt genom mänsklighetens historia. Det unika i denna konflikt har varit en ovilja att göra en åtskillnad mellan en historieversion som är huvudsakligen förankrad i dokumenterade fakta och en version som är primärt förankrad i faktaförvrängda myter. Utsuddandet av gränsen mellan fakta och myt, med preferenser ofta för myter, utgör den primära energikällan som säkrat konfliktens kontinuitet.
Det existerar fortfarande tyskar som hävdar att tyskarna var andra världskrigets offer och att efterkrigstiden organiserades på bekostnad av det tyska folket. Elementära kunskaper om Europas 1900-tals historia räcker för att avvisa myten om Tyskland som offer.
Det faktum att pro-arabiska röster passionerat hävdar att araberna är den arabisk-judiska konfliktens offer, gör inte denna ståndpunkt sann. Dokumenterade historiska fakta stödjer inte den arabiska versionen. Konsekvenserna av kriget 1948 var tveklöst smärtsamma för araberna precis som konsekvenserna för tyskarna 1945. Detta förändrar dock inte den väldokumenterade orsaken till kriget: arabernas flagranta brott mot internationell rätt genom att initiera ett folkrättsvidrigt aggressionskrig med det explicita målet att utradera en internationellt erkänd stat från världskartan.
I motsats till populär mytologi så är Israel inte en kolonialistisk stat etablerad på ruinerna av ett mytologiskt arabiskt land, utan det judiska folkets historiska hemland som återuppbyggdes med stora mödor i en perifer och gudsförgäten del av det Ottomanska imperiet. Redan under mitten av 1800-talet fick den antika judiska huvudstaden Jerusalem åter en judisk majoritet. Under de 2000 år som skiljer det romersk-ockuperade Judéen från den moderna återupprättade judiska staten etablerade ingen annan nation ett hemland i området.
Det är historiens ironi att "Palestina", den romerske kejsaren Hadrianus namn för Judéen, då liksom idag strävar efter att utradera de kontinuerliga nationella banden mellan det judiska folket och dess hemland. Termen "palestinier" syftade fram till 1948 på judar bosatta i det brittiska Palestinamandatet. Som en kontrast identifierade sig majoriteten av den relativt nyinflyttade arabiska befolkningen med Syrien och arabvärlden.
Vid Versailleskonferensen 1920 erkändes alla nationers rätt till politisk självständighet vilket successivt resulterade i etableringen av 21 arabländer. Palestinamandatet var dock explicit öronmärkt som det judiska folkets hemland. I strid med Balfourdeklarationen och Versailles, avstyckade britterna 1921 77 procent av mandatets yta då den artificiella arabstaten Transjordanien etablerades. Trots detta obalanserade beslut accepterade den judiska sidan en fredlig tvåstatsdelning av de återstående 23 procent av mandatet, väster om Jordanfloden, något som araberna förkastade vid fyra tillfällen: 1937, 1947, 1967 och 2000.
Sex decennier av demoniserande historierevisionism riktad mot den judiska statens existens har orsakat onödigt mänskligt lidande på båda sidor och underminerat förutsättningarna för en realistisk och genuin fred i Mellanöstern. Endast genom en tydlig moralisk åtskillnad mellan fakta och myt samt mellan orsak och verkan kan fundamentet för en fredligare framtid gjutas.
Sidor: 1Daniel KrygierVice ordförande
Skriv en kommentar till artikeln
